— 175 —
drog mig inom mig själf och började se på dig som med andra ögon.
Minns du värt första samtal, Bob, när vi voro förlofvade? Minns du det? Jag minns ej, hvad vi talade om. Men jag minns, att du plötsligt blef sådan, som jag aldrig hade sett dig, och du sade mig, att ditt lynne visst icke alltid var sådant, som du visade det för världen. Du såg så underligt trist och bedjande ut, när du sade det. Och jag minns, att jag bara blef så rädd. »Säg inte det, Bob», sade jag. »Säg inte det! Jag kan inte tåla, när en människa är melankolisk. Du vet inte, hvad det gör mig ondt, när du säger så. Du skall alltid vara glad och god, och hela vårt lif skall vara glädje. Lofva mig det!» Du minns nog, att jag sade dig detta, och jag minns, att du satt en lång stund och teg. Hvad tänkte du då på, Bob? Jag har ofta velat fråga dig om det. Men jag har aldrig kunnat. Den tid, då vi voro lyckliga, kunde jag det icke. Och när olyckan kom, talade vi aldrig vid hvarandra annat än i vrede. Men min rädsla från denna stund minns jag, och jag tycker nu, att då skedde början till det, som nu drifvit mig bort ifrån dig. Och hvad du tänkte, när du teg, Bob, vet du, hvad det var? Du trodde, att det var ett flickaktigt
