— 176 —
Det finns en annan, som är liten ännu och späd, men som är stor nog för att kunna undra. Han skall undra, hvarför hans mamma gick bort ifrån honom till främmande och lämnade honom ensam. Och ingen skall kunna svara honom på det. Därför skall han tidigt lära sig att känna sig främmande mot henne, som är hans mor och ändå icke får vara det, som hon ville. Han skall tänka på henne med undran först, sedan med bitterhet.
Jag vågar icke tänka på möjligheten, att han en gång skulle kunna glömma och förstå, att hans mor lämnade honom, när han var liten. Vore han lik dig, Bob, skulle han kanske kunna glömma det. Men han liknar icke dig, utan mig. Och därför kan jag se hans stora blåa ögon och hans små fina händer och hela hans lilla kropp och minnas, hur han en gång sade, när han var sjuk:
»Tack du, som aldrig ta’r hårdt i mig.»
Nu har jag tagit hårdt i honom, Bob, hårdare än någon främmande gjort, och därför är jag så rädd, att han en gång skall hata mig, så rädd, att jag kan vakna vid, att jag sett mig möta honom i drömmen.
— — — — — — — — — — — — — —
Hvad skall jag säga dig mera, Bob? Skall
