— 184 —
att när jag en dag åter vågade visa mig så, som de nu en gång funnit böra vara obligatoriskt för mig, då slog en af dem mig på axeln och sade: »Skål, Bob! Nu känner jag igen dig. Nu är du dig själf igen.» Och vill du veta mera? Jag har aldrig återsett dessa mina vänner, ty jag har icke kunnat det. Det är bara en af dem, som jag återsett. Det var han, som fällde dessa ord, hvilka då voro ett uttryck för den allmänna meningen. Och den, som sade de orden, det är han, hvars namn icke längre får nämnas i mitt hus.
Allt detta låter i dina öron underligt, och jag kan förstå, att det måste göra så. Jag vet ju icke själf, hvar sammanhanget ligger mellan detta och allt det, som nu splittrat mitt lif. Och dock är det något, som säger mig, att just på denna punkt skulle utredningen af mitt lifs konkursbo börja, om någon, som kunde det, ville åtaga sig utredningen. Denne någon skulle i så fall hällre vara en gud än en människa.
Men tänk dig då, Anna, huru dina ord skulle träffa mig vid den scen, om hvilken du erinrar i ditt bref. Hur kunde du komma att erinra om just denna scen? Hur är det möjligt, att just de ord, hvilka du då uttalade,
