— 183 —
det inom mig. Då slog den natur ut, som du har sett, som alla ha sett, och som jag känt en underlig ängslan både vid att visa och att äga. Då blef jag den, hvilken kunde gifva dig illusionen, att jag ständigt skulle bära dig uppe »öfver skyarna, där himlen är blå.»
Detta sökte du hos mig. Jag skulle gifva, gifva och gifva. Men när jag en gång blef trött. Åh, Anna. Jag säger som du: att du inte kan förstå!
Jag kan berätta dig, att du icke är den första, som icke förstått. Det var ju, när jag kom ut bland människor, som jag kände mig fri, och då steg min instängda, förskrämda och kufvade glädje öfver alla bräddar af njutning, att den onde anden var drifven på flykten. Nåväl! Jag har en gång stått i samma konflikt med mina ungdomsvänner, som jag nu hör, att jag länge måtte gjort det med dig. Vet du, hvad jag gjorde, Anna? Jag sade dem helt enkelt en dag, att jag icke var den man, som de trodde. Jag sade dem det vid ett tillfälle, då de måste höra mig. Jag sade det så, att det blef tyst omkring mig. Och mina ord voro en bön om barmhärtighet, som ingen, ingen kan ana, hur djupt den kom ur mitt innersta väsen. Vet du, hvad följden blef? Jo,
