— 186 —
jag visste, att jag älskade dig. Jag talade aldrig med dig om detta, och när lifvet sedan bar oss fram på sina starka böljor, då trodde jag, att min tvekan icke varit annat än fostret af en tom och gagnlös fantasi.
Jag vet nu, att det icke var så. Jag vet, att jag borde ha gått ifrån dig, och att den röst, som jag icke lydde, ville mitt eget väl. Jag är viss, att du också känt något dylikt. Ty äfven du tviflade då på, om den kärlek, som bjöds dig, skulle kunna fylla ditt lif. Hvarför du ej lydde den vink, du fick af vänliga makter, det vet jag icke. Vi hafva aldrig talat om detta, och nu är det mig också likgiltigt att veta mera än jag gör. Så mycket vet jag nämligen, att jag drefs att glömma den varning, som talade inom mig, därför att medan du talade, var ditt ansikte så outsägligt drömmande och sorgset. Jag tyckte, att hvad som än skulle hända, aldrig skulle du ändå kunna möta en man, som skulle röra vid dig med en så oändlig ömhet, och jag hoppades, att med åren skulle detta bana vägen för din själ att mötas med min. Om detta är det vi hafva kämpat, och i den kampen har hvarken du segrat eller jag.
Men när jag nu ser på allt, som har varit,
