— 187 —
då tycker jag, att allt som skett, måste komma just så, som det kommit. Ty ingen tager ostraffadt på sina axlar något, som är öfver hans egna krafter, ej ens om han bär på ett hopp, hvilket öppnar synvidden till det, som ligger öfver de gränser, vi själfva känna. Ingen gör detta, utan att hans egen bästa afsikt blir hans fiende, hvilken hämnas grymmare, ju orättfärdigare straffet är. Och jag har, när jag vill vara ärlig, vetat hvad jag gjorde. Jag har handlat mot dig, som jag handlat mot den andre, hvilkens namn jag förbannar. Jag har glömt, hvad jag aldrig bort glömma, och gömt i mitt hjärta ting, som aldrig bort komma dit.
Detta är mitt afsked till dig, och du kan tycka, att det är hårdt. Det är sådant, som du gjort mig, och jag känner, att jag icke kan lefva, om jag ej får säga dig, hvad som nu trycker mig till jorden med skam. Jag blygs, Anna, blygs öfver mig själf. Och jag blygs därför, att jag haft ögon, med hvilka jag bort kunna se och dock icke sett. Och jag är så svag, att jag måhända icke ens nu skulle sagt dig, hvad jag nu säger, om jag på allvar verkligen kunde tänka, att dessa fattiga ord ens skulle kunna störa det lif, som väntar dig, och
