— 191 —
se hela världen utanför sig själf, och lika länge hade gossen väntat, innan han gjorde denna fråga.
Bob blef upprörd vid denna tanke och svarade utan att se på barnet:
»Mamma är bortrest.»
Men inom sig tänkte han: »Förstår gossen eller förstår han icke, och hvad skall jag svara honom, om han frågar mera?»
Men Georg frågade icke mera. När han slutat måltiden, kom han och tackade pappa för mat. Sedan tog han sin mössa och sprang ut på gårdsplanen för att leka. Bob stod och betraktade honom genom verandafönstret. Han sag, att pojken ställde sig vid staketet och hvisslade. Om en stund stack ett annat pojkhufvud upp bredvid hans, och därpå försvunno de båda gossarna i skogen, där de hade en hemlig plats, gömställe för okända dyrbarheter, och en ostörd vrå, där inga stora störde deras lekar.
Bob drog häraf den slutsatsen, att Georg icke reflekterade öfver moderns bortovaro, och han fann det också helt naturligt, att barnet ingenting kunde förstå, af hvad som passerat mellan föräldrarna. Gossens fråga hade berott på en tillfällig nyfikenhet, och Bob kände en hemlig tillfredsställelse vid tanken på, att barnet icke tycktes sörja modern.
