— 190 —
Det han lifligast kände, var lyckan, att han låtit sin egen natur tala ut och icke böjde undan för en annan, som mötte hans. Detta var för Bob en mycket ovanlig sak, och därför gick han omkring med en känsla af befrielse, hvilken måhända var begynnelsen till, att han åter kunde ätminstone vakna upp ur sin sorg.
Det var äfven en annan sak, som denna brefväxling uträttade, och det var, att Bob började att på ett alldeles nytt sätt intressera sig för sin son.
I början hade han, sedan han blifvit ensam, knappt lagt märke till den lille gossen, som under hvarje måltid satt bredvid honom vid bordet. När han började observera hans närvaro, skedde detta därigenom att lille Georg en dag frågade efter modern. Fadern och han sutto efter vanligheten tysta, hvar och en tycktes försänkta i sina egna tankar, och ingen af dem lockade den andre ut ur hans tankegång.
Då sade Georg plötsligt, vänd emot fadern:
»Hvarför kommer inte mamma hem?»
Det som då slog Bob som en märkvärdighet var, att denna fråga icke kommit förr. I öfver en vecka hade nämligen fru Anna varit borta, i öfver en vecka hade således också Bob gått med de tankar, hvilka hindrade honom att
