— 200 —
intrycket, att han stod inför något nytt. Det var, som om gossen visat sig för honom i en alldeles ny dager. Så stor han var, så viss på sig själf, så alldeles säker på och öfvertygad om, hvad han ville, ett helt litet människolif, stadt i utveckling. Bob såg och såg, han blef varm om hjärtat, och inom honom rörde sig något, som liknade en känsla af tacksamhet. Men på samma gång erfor han gent emot sonen den känsla af respekt, som kommer, när vi lära oss att värdera individen hos andra människor.
»Hvad är det hos gossen, som jag aldrig sett förr?» tänkte Bob. »Hvad är det, som blifvit nytt? Och hvarför känner jag mig nu på en gång så vek och så lycklig?»
»Det är, därför att jag känner, att hans lit börjar, och att mitt glider tillbaka, men ändå på ett hemlighetsfullt sätt skall fortsättas i hans», svarade Bob sig själf.
Och hans ögon skymdes af lyckotårar.
Georg stod där emellertid icke länge. Han gick fram till verandan, lyfte ned ett metspö, som hängde där, och gick därefter ned till stranden, där han kröp ut på en stor sten och satte sig att meta.
Bob var nu alldeles för lifligt upptagen af sina känslor, för att han skulle kunnat göra,
