— 201 —
hvad han innerst hade lust för: att taga ett annat metspö och gå ner för att hålla gossen sällskap. Han var ännu icke nog van vid sin rol att vara gossens förtrogne för att komma sig för med något dylikt. I stället gick han och tänkte på det samtal, de båda haft på förmiddagen, och han var så fylld af det minne, som detta samtal hade efterlämnat, att han tyckte sig ingenting kunna företaga, gick endast omkring med den obestämda förnimmelsen, att det börjat ljusna omkring honom.
Det är också möjligt, att Bob ännu var alltför mycket inne i den grubbelsjuka, hvilken på sista tiden blifvit hans herre. Verkligheten var honom ännu så främmande, att han ej ens kunde gripa dess glädjeämnen. I stället för att hängifva sig däråt skulle han kunnat gå länge och drömma om detta nya, hvilket syntes honom innebära en möjlighet till lycka, på samma sätt som han förut gräft ned sig i sin sorg. På så sätt skulle han ha kunnat förlora, hvad han vunnit, när han, nästan utan att veta hur det tillgick, förtrodde sig åt sitt eget barn. Ty hvarje förhållande behöfver vårdas för att icke stagnera. Och att Bob handlat, som han gjorde, syntes honom efteråt outsägligt besynnerligt, ja, nästan oförklarligt. Kunde man öfverhufvud tala
