— 207 —
så att han nästan fick tårar i ögonen. Och han tyckte, att pappa och han skulle alltid lefva tillsammans. Så blef pappa gammal, och Georg blef stor. Men Georg skulle inte gifta sig. Ty då kunde han få en hustru, som gick ifrån honom. Och för rästen ville han inte gå ifrån pappa, såsom mamma hade gjort.
Medan han var fylld af dessa tankar, gick han ut på rågåkern, hvilken låg ofvanför skogen, och plockade en stor bukett af blåklint. Och med dessa tankar ännu lefvande inom sig, gick han in och satte buketten i ett glas på Bobs skrifbord.
»Det ska’ pappa ha», sade han och försökte se skämtsam ut.
Bob log och tackade för buketten. Han var mindre rörd än gifvaren. Men han kände, att det var något särskildt i gossens sätt, som han icke kunde reda.
Bob undrade en smula däröfver. Men han var inne i en ny lycka, hvilken han stundom fann mera värd än sin förra. Och han började kunna taga emot den utan att grubbla. Hvarje morgon vaknade han till en dag, som han fann full af intresse. Och hvarje afton lade han sig med känslan af, att han funnit den enda kärlek, som ingen annan kan taga bort.
