— 206 —
var två frågor, som Georg gjort sig själf, men som han aldrig tänkt på att framställa till sin far. Den ena var den: Hur kunde mamma fara bort ifrån mig, när hon inte behöfde? Och den andra lydde så: Hur kan hon tycka mera om farbror Gösta än om pappa?
Ingen af dessa frågor fann Georg lämpligt att framställa för fadern. De små hafva nämligen stundom sin egen mening om, hvad de anse nyttigt att anförtro åt de äldre af sina hemliga tankar. Och denna gång teg han, emedan han fann svaret själf och dessutom af en annan orsak.
När han såg sin pappa vända sig bort för att icke behöfva bli upprörd, fick Georg det intrycket, att fadern plågades af att höra honom tala om modern. Och Georg var en liten underlig gosse, hvilkens tankar gingo sina egna vägar. Dessa tankar skulle ofta ha varit svåra att följa, äfven för en mera öfvad pedagog, än hvad Bob var. Men dessa barnsliga tankar hade på egen hand kommit till den slutsatsen, att Bob var olycklig. Häraf föddes en annan tanke, och det var den, att Georg ville ersätta sin pappa allt, hvad han förlorat, när han mistade mamma. Detta gick Georg och funderade på, när han var ensam. Det blef en dröm, som han kunde fantisera om,
