XXIII.
Under allt det nya som händt honom, hade
Bob glömt att säga upp sin våning, och därför
måste han flytta in i sina gamla rum, där hvarje
steg han tog ref upp minnet af det, som han
kämpat för att glömma. Men när han väl kommit sig
till rätta i dessa sina gamla rum, ville han icke
lämna dem. Vanan höll honom kvar, och den
ena dagen tog den andra, dagarna blefvo till
veckor och veckorna till månader. Det lif, Bob
nu lefde, lade som lager efter lager öfver det,
hvilket en gång varit hans och nu var borta.
Bob grubblade mindre nu än förr, och för detta hade han mest att tacka Georg. För gossen blef han någonting af på en gång mor och far, och häri fann Bob ett behag, hvilket ersatte honom allting annat. Han hade nästan glömt allt det onda, som hade varit, eller han trodde åtminstone, att han hade glömt. Det var
