— 210 —
något inom honom, som värkt bort, och något som lefde opp. Men när Bob satt ensam och försökte tänka på det förflutna, fann han intet sammanhang mellan den människa han en gång varit och den han nu var.
När julen kom, blef det ett afbrott i Bobs lif, som kallade mycket gammalt till lif igen. Georg kom en dag till honom och berättade, att han träffat mamma. Gossen blef röd, när han sade det, och Bob förstod, att hon icke varit ensam, när gossen mött henne. Men Georg berättade icke, att han mött någon annan, och Bob förstod att han teg, emedan han icke ville nämna den andres namn. För detta var Bob honom tacksam, och han blef endast som kall öfver ryggen, när Georg frågade om han fick hälsa på modern och stanna hos henne ett par dagar.
»Vill du det själf?» sade Bob.
Därpå svarade gossen ja.
Utan att vidare inlåta sig på saken gaf Bob sitt bifall. Men de dagar, då Georg var borta, kunde han icke finna ro hvarken på sitt ämbetsrum eller hemma. Han gick omkring som i feber, och som ett underligt minne förföljde honom tanken på den tid, då han gick i en annan oro än nu, och hans öde, utan att han visste
