— 212 —
tog form af öfvertygelse, emedan en sådan händelse blott syntes honom som en konsekvens af allt hvad förut hade händt, en konsekvens af hela hans lif.
Denna tanke vek icke en timme ur hans själ, förrän gossen en afton kom hem och stormade in i faderns rum. Så stor han än var, kröp gossen upp i faderns knä, och Bob var så inne i sin egen tankegång, att han formligen satt och väntade på, att gossen skulle bedja att få gå tillbaka. Bob trodde därför knappt sina öron, när gossen i stället sade:
»Jag vill aldrig gå dit igen.»
Bob sköt gossen ifrån sig, så att han kunde se hans ansikte.
»Vill du inte gå tillbaka?»
»Nej», sade Georg, och hans ansikte darrade. »Inte när han är hemma.»
En triumferande känsla af på en gång fadersstolthet och glädje fyllde Bobs bröst. Han lyfte ned gossen, gick tvärs öfver rummet tog fram näsduken och snöt sig. Bob var upprörd, men ville vara lugn, och det lyckades honom. Han vände sig om, såg på gossen och log.
»Hvad har han gjort dig för ondt?» sade han.
»Han är elak mot mamma», sade gossen. »Det vet jag.»
