— 211 —
det, förmörkades och blef, som han nu trodde, fullbordadt.
Bob hade utan större sinnesrörelse förnummit, att hans hustru var omgift, och han hade hört detta i samband med ryktena om den karrier, hvilken verkställande direktören i det nya bolaget Patria gjort. Detta hade glidit honom förbi som något, för hvilket han länge upphört att intressera sig. Då hade det gjort ett mångdubbelt intryck på Bob, när han en dag på gatan oförmodadt mötte sin forne vän. De båda männen kommo midt emot hvarandra på en trottoar, och de gingo förbi hvarandra som två obekanta, hvar och en med en känsla af obehag, som ingen ville låta den andre märka. När Bob då kom ett stycke framåt gatan, skakades hans kropp som af frossa, och denna förnimmelse återfick han gång på gång under flere dagar därefter.
Nu när Georg var i denne mans hem, och han visste honom vara där, kom Bob i en spänning, som icke ett ögonblick släppte honom. Han var så pinad af blotta tanken på detta, att han kände sig mörkrädd i sin tomma våning, och han låg om nätterna och grubblade på, om gossen skulle komma tillbaka. Bob trodde, att han nu skulle mista honom, och denna tanke
