— 220 —
Innan Bob hann hindra det, hade hon böjt sig ned och kysst hans hand. Så vände hon sig om och gick före honom in i sängkammaren.
Bob följde efter, och han stod i det skumma rummets dörr, när hans hustru gick fram till bädden, där Georg låg. Bob såg, att gossen nästan reste sig upp af glädje, att hans förra hustru böjde sig ned öfver bädden, och att Georg slog sina armar om hennes hals.
Bob stod och såg på detta, och en ny ångest sammansnörde hans strupe. Han kunde icke se på det längre, utan vände sig om och gick ut. Hvad är det, som har händt? tänkte han. Hvad är det, som har händt?
Men ute i hans rum klarnade den orediga känslan till bittra tankar, och Bob förstod, att han var ensam, och att hans barn skulle dö. Ty modern, den allsmäktiga, som gifvit barnet lif och härskade öfver dess själ enväldigt, när sjukdom och nöd är på färde, hade kommit. Hon hade öfvergifvit barnet, hon hade försummat, kanske tidtals glömt det. Men hon kom in genom dörren, och i samma stund var hvarje annan öfverflödig. Hon skulle bli gossens sköterska, ty hennes händer voro så mjuka, och hon tog lätt och säkert i de ömtåliga lemmarna.
