— 221 —
Midt i sin sorg glömde hon intet, som barnet kunde behöfva. Tyst gick hon genom rummet, och af hennes händer skulle han mottaga läkemedel, föda och vård. Och under allt detta skulle allt, som varit, försvinna. Georg skulle icke minnas kanhända, men ändå känna, att när han var liten, var det på hennes arm han satt. Det var från hennes mun, han hörde jollrande ord, i hennes knä, han suttit och gråtit. Hennes närvaro skulle skänka honom ro, och han skulle glömma allt för att luta sig mot henne enligt den stora naturens lag, som säger, att behofvet skapar kärleken.
Detta tänkte Bob, och han hade ingen ro. Han måste gå in tillbaka, dit där gossen låg, icke därför att han hoppades något för egen del, utan därför, att han ville se, att han hade rätt, och att hans lidande var större nu, än människor kunna bära.
Bob gick in genom dörren, och på hans plats satt hon, som en gång varit hans hustru. Hon satt stilla och såg mot bädden, och hon vände sig icke om, när hon hörde dörren öppnas. Förbi hennes skuldra kunde Bob se, att Georg låg med ögonen slutna, och hade lagt sin hand i moderns. Hans ansikte var genomskinligt och blekt. Men på kinderna syntes en
