— 224 —
gingo sida vid sida som skilda, men förenade på ett sätt som kanske aldrig förr.
Bob märkte, att det var något i hans känsla mot hustrun, som gled bort och jämnades ut, men han gjorde sig icke reda därför. Han behöfde det heller icke. Doktorn hade sagt dem, att döden nalkades. Men Bob trodde det icke. Han endast gick ensam inne i något, som var högre än sorg och glädje, större än både lif och död. Och i detta nya, som fyllde honom, drunknade de känslor, hvilka gnagde honom, att han lidit orätt och ännu led. — —
Gossen yrade sedan flere timmar tillbaka. Han talade osammanhängande ord och han tycktes tro, att han var ute i strid. Böckernas overkliga äfventyr sysselsatte honom, och han ropade högt om vapen och strid och ville hafva sin sabel. Det var något outsägligt hemskt uti att se denna afmagrade kropp, utmattad af ansträngningar, och höra dessa tunna läppar utstöta dessa underliga, sammanhangslösa ord.
Och från tystnaden, som rådde i detta rum, en gång vittne till de bådas omfamningar och lycka, hvilka nu sutto här, kedjade samman som osaliga andar, steg en ångest, hvilken var
