XXV.
Timmarna försvunno och blefvo till dagar, och
de båda makarna gingo förbi hvarandra i sina
gamla rum.
Men de undveko hvarandra icke längre, och Bob hade lärt sig sitta vid gossens säng och se sin hustru luta sig öfver honom och tala till honom, utan att han längre kände, hvad han först hade känt. Det var så mycket, som tvingade dem att glömma, och det blef nödvändigt för dem att tala om annat än det, som rörde dem själfva. Bob fann det till sist helt naturligt, att Anna var där, och de intogo sina måltider tillsammans utan att tänka på annat än det flämtande lif, som de båda med våld ville tvinga att icke slockna. Utan att märka det knappast, utan att med ett ord tala därom buro dessa båda vilsegångna människor hvarandra uppe öfver dagarnes tyngd, och de
