— 233 —
hade icke tid att vänta. Han var en nära fyrtioårs man, han hade nyss börjat sin karrier, och han såg makt, rikedom, anseende och njutningar vinka på båda sidorna om den kungsväg, han valt för att vinna lyckan. Därför innebar också den tanken, att barnet kunde dö, något lockande för Gösta Wickner. Det var en sorg för hans hustru. Han förstod det. Men en sorg, som hon skulle öfvervinna. Och när sorgen var öfvervunnen, skulle hon känna, att det var en lycka för henne själf och kanhända också för barnet.
Gösta hade under dessa tankar en nästan vidskeplig förnimmelse af, att lyckan lydde honom i allt. Hur hade den icke banat vägen framför honom, och hur rätt hade han icke räknat, när han kombinerade den affär, hvilken nu ställt hans eget namn bland finansvärldens mäktige. Samtidigt med att hans framtid log emot honom, kom den kvinna, hvilken han älskat som ung och föll i hans armar, nästan utan att han behöfde göra en ansträngning för att vinna henne. Det var blott ett, som fängslade henne, blott ett, hvilket hindrade henne att helt vara lycklig. Och nu skulle detta hinder bortfalla af sig själft.
Gösta Wickner blef nästan vek om hjärtat,
