— 234 —
när han tänkte på detta, och han tyckte, att han förtjänat, hvad han fått. Utan att böja sig för svårigheterna, hade han gått sin väg rakt fram, och han hade tagit konsekvenserna af sin laglösa kärlek, utan att ens med ett ord låta Anna förstå, att han lefde i en feber af fruktan, för att hon skulle bli ett hinder på hans väg. Allt detta hade han tvungit sig igenom, och nu kom lönen, hvilken han aldrig ens kunnat vänta sig.
I dessa tankar gick Gösta, när han hörde sängkammardörren öppnas och såg sin hustru stå midt framför sig. Han gick emot henne och slöt henne i sina armar, och det var spänstighet och nästan värme i hans sätt. Anna lutade sitt hufvud mot hans axel, men Gösta kände, att hennes kropp var stel, och att hon blott sökte hvila, men icke besvarade hans smekningar. Det var en fråga, som han ville få göra, men han kom sig ej för att framställa den. Ty han fruktade att låta henne ana de tankar, som nyss sysselsatt honom. Därför sade han i stället:
»Hvad jag har längtat efter dig! Jag trodde aldrig, att jag skulle längta så mycket.»
Anna såg på honom, snabbt och flyktigt, nästan forskande, men hon drog hastigt till sig
