— 236 —
Han sade detta, endast för att bryta tystnaden, och orden klingade i hans egna öron så främmande, att han önskade att han tegat eller sagt något annat.
»Hvad vill du, att jag skall säga dig?» sade Anna. »Han är död.»
Hon satt orörlig som förut. Men tunga tårar runno på hennes kinder, utan att hon ändrade en min.
En känsla af förskräckelse öfverföll Gösta Wickner. Det låg öfver den ton, i hvilken dessa ord sades, och öfver den kvinna, som sade dem, något för honom och hela hans tankegång så nytt, att han icke kunde reda för sig själf ens det intryck, han erfor vid att möta det. Detta innebar en fara; han kände med en intensiv skärpa, att det var farligt, ja, kunde vara farligt för honom själf. Till hvad pris som helst måste han skaka Anna upp ur den dvala, hvari hon för hvarje minut syntes sjunka allt djupare. Men han fann icke något medel, och i ren förtviflan sade han:
»Sörjer du honom så?»
Hvad han nyss önskat, tycktes honom nu inträffa. Ty hon spratt upp, och hon vände sin blick mot honom.
»Skulle jag icke sörja mitt barn?» sade hon.
