— 237 —
»Jo jo», skyndade han sig för att afböja stormen. »Men icke så. Jag trodde icke, att du sörjde honom så.»
»Du menar, därför att jag alltid försummat honom …»
»Det har du inte …»
Han kände grubblet i hennes ord. Och grubblet måste bort. Till hvad pris som helst måste det bort.
»Jo, jag har alltid försummat honom, och jag vet, att han icke betydt för mig, hvad han borde. Det är därför, jag sörjer honom.»
Liksom Bob förut, så hörde nu Gösta de djupa alttonerna i hennes stämma, och icke heller han hade hört dem förut. Här fanns något, som han icke kände till. Här bröt fram något, som gick honom emot. »Cäsars lycka!» tänkte Gösta Wickner, och hans ansikte blef blekare och stelt.
»Om jag hade varit en mor för honom», sade Anna, »om jag hade varit hans vän och hans sköterska, hans bästa förtrogna och ett stöd, som han aldrig kunde mista, då skulle jag ha sörjt honom mindre. Men nu är mitt lif slut med honom, och det som en gång var jag, kommer aldrig tillbaka.»
»Tänker du då icke ett ögonblick på mig?»
