— 238 —
»Ingenting kan hända mig mer, Ty ingenting hade kunnat hända mig, som kunnat krossa mig så.»
»Ingenting? Icke ens om jag …»
Gösta höll inne och drog hårdt efter andan. Hans ögon fingo en stickande glans.
Anna såg på honom, och åter fick hon i blicken något af den rädsla, som denne man förr ingifvit henne. Inom henne väcktes till lif en sista rest af själfbevarelse, och hon svarade mumlande och med bortvänd blick:
»Jag vet inte. Jag vet inte.»
Hon kunde icke säga mera, och i nästa minut hade hon glömt, att någonting blifvit sagdt. Hon satt i sitt hem och hade blott en en enda känsla: den, att hon gått bort ibland främmande och aldrig skulle komma hem igen. Det var icke hennes rum, hela omgifningen var henne främmande … Hon vågade icke tänka tanken till slut, lyfte blott sina ögon och såg på sin man. Hon väntade, att han skulle säga något, som kunde lösa hennes egna tankars förtrollning. Hon tyckte, det var omöjligt, att han icke skulle säga det. Då hörde hon honom säga:
»Du är öfveransträngd, Anna. Du är sjuk och behöfver hvila.»
