— 240 —
tröst, och det sades i en lugn, vänlig ton, sådan som en äldre plägar använda mot ett sjukt och öfverretadt barn.
Men på Anna verkade allt detta som en oerhörd grymhet. Hon hade velat, att han skulle sluta henne i sina armar, dela hennes sorg, torka hennes tårar, medan han lät sina egna rinna, känna med henne, gå upp i det lidande, som endast en moder kan känna. Intet af allt detta mötte henne. Hvad hon fick, var ett ord, som skulle trösta henne, när hon ingenting annat behöfde än att känna sig otröstlig, helt få gråta ut. Och hon greps af en isande likgiltighet, i hvilken den känsla af rädsla, som alltid eljest grep henne inför Gösta, drunknade. Hon reste sig upp och frampressade blott dessa ord:
»För dig är det naturligtvis en lycka att blifva kvitt hvarje påminnelse om det som varit.»
Gösta Wickner stod midt emot henne, och hans ansikte var blekt. Ådrorna svällde i hans panna, och det kom i hans ansikte ett uttryck af obehärskadt raseri, som på ett besynnerligt sätt svor mot mannens hela yttre och väsen.
»Fordrar du kanske, att jag skall sörja honom?» sade han hårdt.
