— 241 —
Anna visste icke själf, hvad hon svarade. Hon visste endast, att hon i ett ögonblick fått sin fruktan besannad, den fruktan, som sade henne, att hon af denne man icke hade något att vänta.
»Gå icke ifrån mig nu», sade han, och ställde sig i vägen för henne. »Du vet inte, hvad du gör.»
»Han förstår alltsammans», tänkte Anna.
Men icke ens denna tanke hejdade henne. Besinningslöst sköt hon honom undan och gick in till sig. Hon gick, för att hon måste vara allena, och för att hennes tankar hotade att kväfva henne. Gick in och satte sig ned på den första stol hon fann, och medan hon satt där, klarnade hela hennes lif för hennes inre blick. Hon fick den klarsynthet, som en människa kan få just i det ögonblick, då hon tycker, att smärtan är på väg att förvirra hennes förstånd, och hon endast kan se hvad som för henne är det stora och väsentliga.
»Hur kan det vara», tänkte Anna, »att jag aldrig förr har sett detta? Hvad är det, som har gjort mig så blind!» — »Hvem är denne man?» tänkte hon vidare. »Och hur har jag blifvit hans? Han kan ju icke känna för någon människa. Han är kall i sitt hjärta. Det är hans
