XXVII.
Bob var nu alldeles ensam, men han var mindre
olycklig, än han varit, när gossen lefde. Om
någon sagt honom att så var, är det troligt,
att han skulle afvisat ett sådant påstående som
något alldeles orimligt. Men hemligheten var,
att Bob allt sedan han och fru Anna sutto
samman vid barnets dödsbädd, upphört att känna
bitterhet. Han hade sett henne lida, och han
hade kommit att böja sig inför den tanken, att
ingen har rätt att vänta, att andra skola göra
honom rätt. Hur den tanken kommit att växa
upp inom honom, visste Bob icke. Men när
den kom, gjorde den honom på ett obeskrifligt
sätt godt. Därför vårdade han denna tanke och
behöll den, och han fann en sällsam tröst i att
tänka på, att han icke kunde vänta sig, att alla
skulle göra honom rätt. Bob gaf sig själf skulden
för sina lidanden, och han gjorde det där-