— 246 —
för att han då tyckte, att lifvet liksom blef lättare. »Det är jag som fordrat för mycket», tänkte Bob. »Det har varit så med mitt förhållande till alla människor. Det är mitt eget fel, att jag känt mig säker. Ty ingen kan gifva mer än det, för hvilket hans natur räcker till. Sådant skall man se och förstå. Eljest hämnar det sig. Men hvem det är som hämnas, veta vi icke.»
Så långt hade Bob kommit med sig själf, och Georg hade nu varit död i öfver en månad.
Under denna tid var fru Anna kanske ännu mera ensam än Bob. Åter och åter vände hon tillbaka till den tanke, hvilken en gång drifvit henne att lämna sitt hem: »Jag lefver först och främst för min egen skull, och mitt lif är mitt eget.» Denna tanke blef henne med hvarje dag alltmera främmande och kall, och hon kunde icke fatta, att den en gång ägt makt öfver hennes känslor och handlingar. Hon grubblade på denna tanke, och i isande tomhet såg hon, hur hennes lif glidit vilse.
Hennes första samtal med Gösta efter Georgs död hade icke följts af flere. När makarna träffades, fylldes rummet af något, som liknade en hotfull tystnad, och när tystnaden bröts, byttes den i ord, hvilka svedo och smärtade.
