— 247 —
Fru Anna var rådlös och hemlös. Hon kände ej igen sina egna tankar, och hon fruktade människor, som om alla varit hennes fiender.
Då hände det en dag, när Bob satt hemma en eftermiddag, när fönsterna stodo öppna, och vårluften strömmade in, att fru Anna ringde på tamburklockan till sitt forna hem och att Bob själf gick och öppnade. Bob blef först så häpen, att han ingenting kunde säga. Han stod och stirrade utan att få fram ett ord, och något som en kall hand sammansnörde hans hjärta.
Då hörde han henne säga:
»Får jag komma in till dig?»
Och Bob hörde, att hennes röst darrade af rörelse. Den var bedjande som ett barns, och den lät så besynnerligt klanglös. Som en knif skar den tanken igenom Bobs själ: »Hon lider, hon behöfver mig, och då kommer hon». Men så såg han på henne igen, och då glömde han den onda tanken, som förr plågat honom, och som han trodde sig ha uppryckt med roten ur sitt hjärta.
»Hur kan du tro något annat?» sade han.
Och han lät henne gå före sig in med en känsla, som om alltsammans varit en dröm.
