— 249 —
han och jag knappast talat till hvarandra annat än de ord, som vi icke kunnat undvika. Han går bort, när han ätit frukost. Han är borta till middagen, borta till kvällen. Jag går där ensam, Bob, och det är som om Georg förföljde mig. Hvad skall jag göra? Hvad skall jag göra! Kan du säga mig det?»
Bob hörde henne tala, och han glömde allt, som hade varit. Det försvann ur själfva hans känsla, och allt blef honom så allvarligt, att han icke ens kunde tänka på annat, än att hvad som nu hände honom, var enkelt och naturligt. Han gick fram till henne och fattade hennes hand, och Anna lutade sitt hufvud mot hans axel och grät.
Bob lät henne ännu en gång gråta ut, och han kände sig lycklig öfver att kunna göra det. Han var glad att se, att Anna blef lugnare, när hon var i hans närhet, och sittande vid hvarandras sida, talade de båda om hur allt dem emellan hade kommit, och hur ingen lycka fanns för någon af dem att nå. Bob förstod, att Anna var olycklig, och att Gösta på något sätt var hård emot henne. Det var icke svartsjuka, som framkallade denna hårdhet, han var endast hård, emedan det plågade honom själf att se hustrun sörja.
