— 250 —
»Tänk dig», sade Anna. »Han ville hindra mig från att gå i sorgdräkt. Han sade, att det väckte uppseende.»
Och Bob hörde på alltsammans. Han tog det på sig och lät sitt hjärta tala, fastän det sved inom honom, och fast han förstod, att efter detta skulle han icke få en lugn stund i hela sitt lif. Som hon nu satt där, var hon för honom densamma, som hon alltid varit, och dock var hon en annan. Hon tänkte mera klart, uttryckte sig mera säkert och distinkt. Bob märkte det, när hon ändtligen kunde tala, utan att synas upprörd, och han tyckte, att hennes ord ibland föllo lindrande äfven öfver honom själf.
»Den mannen är af ett annat slag än både du och jag», sade Anna. — Hon talade om Gösta, men hon undvek att nämna hans namn. Det lät, som om hon upprepat något, hvilket hon förut sagt sig själf.
»Hans känslas termometer», fortfor fru Anna, »kommer aldrig öfver ett visst gradtal. Han lägger en kall hand på kulan och håller kvicksilfret nere. Han lider af hjärtats kyla, och därför är det omöjligt för dig eller mig att någonsin kunna förstå honom. Han har kommit emellan oss och krossat både dig och mig. Åh, hur väl jag nu tycker, att jag kan fatta det! Och
