— 252 —
lan honom och mig har det varit jag, som gifvit och gifvit och gifvit. När jag så kom en dag och behöfde få något tillbaka, då fick jag ingenting. Ty — wo nichts ist, da hat der Kaiser sein Recht verloren. Jag har kanske varit för dig hvad han nu är för mig. Jag vet inte.»
Hon afbröt sig med ett leende och reste sig upp för att gå.
»Är du ond på mig, för att jag kom?» sade hon.
»Nej», sade Bob och räckte henne sin hand.
»Jag kunde icke annat», svarade Anna.
När hon gick, kom Bob åter ihåg, hur han en gång sagt, att han älskat henne därför, att han ej kunnat lida, att andra skulle behandla henne med hårdhet. Och han tänkte på, hur det gått till, att en annan man någonsin kunnat få rätt att taga hårdt i henne.
Då erinrade han sig plötsligt den dag, då Gösta berättat honom om sin ungdomskärlek, och att han då lofvat att icke berätta detta för sin hustru. Men samma afton hade han brutit sitt löfte, och det hjälpte icke, att han gjort det i bästa mening. »Kanske är det min skuld alltsammans!» tänkte Bob. Och åter fann han en tröst i att taga skulden på sig. Det föreföll honom, att detta på något sätt upprättade hans
