— 251 —
ändå förstår jag honom inte. Han förstår icke häller oss, men han gör oss mera ondt, än det är möjligt för någon att göra honom. Han har sin kyla, som skyddar honom, och genom den är han stark. Jag tror på sista tiden, att det finns två slags människor, hvilka äro åtskilda som genom en mur, hvilken ingen kan komma öfver.»
Hon teg, och Bob satt och tänkte öfver, hur underligt det var, att Anna här satt och talade just samma tankar, hvilka förföljt honom själf under hela lifvet, och som han känt sig lycklig att vara kvitt. Men han afbröt henne icke. Han erfor en egendomlig tillfredsställelse vid att höra Anna uttala dessa tankar just nu, när hennes eget lidande blifvit henne öfvermäktigt. Det var, som om hon gaf honom själf rätt på den punkt, där han gifvit sig orätt, och det kom för Bob som en lättnad, hvilken han på något sätt fann sig hafva att fordra.
Anna fortsatte:
»Jag har tänkt så mycket dessa dagar, och jag tror, att när två människor älska hvarandra, är det alltid den ene, som tager, och den andre, som ger, Bob. Och mellan dig och mig var det alltid du, som gaf. Jag förstod det icke då. Men jag tror, att jag fått lära det nu. Ty mel-
