— 28 —
Hans ögon fuktades, när han betraktade det lilla smycket, hvars äkta pärla lyste emot honom ur spegeln som en dufvas öga. Bilden var hans egen, och han tänkte därpå, medan han profvade den mot sin svarta halsduk. En dufvas öga, tänkte han, mindre därför att han egentligen visste, hur ett dylikt såg ut, än därför att han vant sig att förbinda begreppet dufva med något, ljust, oskuldsfullt och välgörande.
Sedan vände han sig om och såg genom den öppna dörren ut öfver våningen. Det slog honom genast, hur högtidsaktigt, nästan vördnadsbjudande hvarje föremål föreföll honom. Förmaket med sina taflor och fotlampor, divansbordet med dess mattgröna duk och pianot med blomglaset, hvarur rosor på långa stjälkar stucko upp midt i vintern, allt detta, hvilket var honom så välbekant och ofta kunde synas både intetsägande och prosaiskt, lyste i dag med en glans, hvilken ej kunde komma enbart af vintersolen. Solen lyste nämligen in, och dess strålar föllo på granen, som prydd med en otalighet af glitter och färg trängt undan matbordet ute i salen och bredde ut sina grenar med något af påfågelsstjärtens glans och prakt. Nej, det var icke solen, som gjorde allt detta. Det var lyckan i ett hem, som ingen kunde nalkas utan att erfara något af det in-
