— 30 —
topparna af Humlegårdens träd, som glänste af rimfrost.
Han satt där länge, och i hans hjärta ljöd som en underlig sång. Den gick i takt med den stämning, som fyllde hans själ, och den formade sig till en psalm, hvaraf han hörde melodien, under det att orden blefvo formlösa som hela hans egen stämning, Men medan orden icke funno väg till hans läppar, kommo i stället lyckotårar och fuktade hans ögon.
Robert Flodin satt på juldagens morgon och grät af sällhet i sitt eget rum.
Men som han satt där, vaknade inom honom ett minne, hvilket på ett egendomligt sätt bröt in i hans stämning. Han kom att tänka på sin examensfest och tyckte sig kunna se hela scenen och sig själf, när han med glaset i hand stod och berättade sina vänner, att han var en ensam, söndersliten människa, hvilken tiggde om att bli tagen på allvar. Hur besynnerligt föreföll honom icke allt detta nu! Han måste le vid tanken på den tid, då han så ifrigt sträfvade att komma till rätta med sitt eget jag. Hans eget jag! Hade icke lifvet gripit honom som med milda händer och gifvit honom till skänks, allt hvad han önskat sig. Han tänkte på sin hustru, på sin son, på sina ensamma
