— 32 —
brott af öfversvallande tacksamhet och lutade sedan stilla pannan mot hans knä.
Som han satt där, återtogo Bobs tankar sin gång. Han tänkte på, hur enkelt lifvet blifvit, sedan han funnit en människa, hvilken han helt kunde älska, en kvinna och ett hem. Ingenting hade han nått af hvad han förr tänkt sig, men det, som kommit i stället, syntes honom vara oändligt mycket mer.
»Hvad tänker du på?» sade hustrun till sist.
»Jag tänker på, hur dum jag varit i lifvet, och hur klok du gjort mig», sade Robert Flodin.
»Har jag?»
Hon skakade på hufvudet.
»Du är mycket, mycket klokare än jag», fortfor hon och såg honom i ögonen.
Men så ändrade hon sig plötsligt.
»Å nej, sade hon. Så klok är du just inte. Och aldrig blir du. Men kanske är det just därför, du är så rar.»
Så skrattade de båda åt sin egen brist på klokhet, och så gingo de samman ut i salen, och i högtidsstämning började de den frukost, som är årets gladaste.
Lille Georg var mycket belåten, att mamma och pappa ändtligen kommo ut. Han gaf dem en undrande blick, därför att de sågo så allvar-
