— 34 —
lycklige mannen och den lyckliga hustrun, sågo det så ljust, rent och underbart, som om det skimrat dem till möte ur en dröm, hvilken man tror sig aldrig kunna glömma. De sågo det alltsammans mångdubbelt vackrare, därför att de hörde det återklinga i den muntra gosstämman, som icke ett ögonblick tystnade, sågo det liksom glänsa i ett par blåa pojkögon, hvilka tindrade mot den stora dag, som runnit opp.
Det var så naturligt, att dagen hörde dem alla till, att det nästan kom, som om det varit väntadt, när pappa efter frukosten öppnade fönstret och såg ned på gatan,
»Här står en stor fin hyrkusksläde där nere», sade han. »Undrar just om den skulle passa oss.»
Detta var verkligen också en af de väntade öfverraskningarna. Ty den plägade upprepas hvarje juldag, så ofta det var snö på marken, och vädret var vackert. Ja, när vädret var fult, och det var barvinter, brukade släden till och med utbytas mot en vanlig vagn. Men det hörde till pjesen, att det skulle vara en hemlighet med i spelet. Släden skulle komma, utan att någon hört talas därom på förhand. Pappa skulle gå fram till fönstret och se illistig ut. Mamma skulle ropa: »Tänk, Georg, hvad pappa
