— 35 —
är snäll!» Och då skulle Georg skrika af öfverraskning och glädje. Allt detta hörde till pjesen, och den spelades med lif och lust, och utan att någon tappade bort sig i rollen.
Så pälsade man på sig och kom i släden. Ut öfver Narvavägen bar det och bort öfver Djurgårdsbron. Hästarna voro stora och svarta, och deras väldiga dombjällror klingade. Släde efter släde mötte, och alla slädarna voro fulla med glada och lyckliga människor. Genom den klara vinterluften summo glada rop och klingande skratt. Bjällrorna sjöngo muntrare, så snart man lämnat stadens tull, och inne i skogen, där drifvorna lågo höga, och snön vuxit fast som ett hölje kring granarnas böjda grenar, blef det så tyst, att Georg, fast han var nära tio år gammal och stora karlen, icke kunde låta bli att luta sig fram och sakta klappa mammas hand inne i muffen.
När det lilla sällskapet åter körde in i staden, såg det ut, som om en mörk ström af högtidsklädda människor flutit genom gatorna, och luften var full af kyrkklockornas klang, De läto så underligt, lustigt och starkt. Det var något ljust i själfva klangen, något som höjde sig och sjöng högt öfver de högsta husens långa, stela rader af sten. Och hvar släden for fram,
