— 42 —
utan därför att han nu var så glad och belåten, att han för intet pris i världen kunde komma ihåg, att han själf för fem minuter sedan varit ytterst irriterad och olycklig.
Men nu inträffade något, som Bob icke tagit med i beräkningen. Hans hustru kom ut för att säga god dag och välkommen, och lille Georg kom springande i den bestämda förkänslan, att farbrors ankomst icke kunde vara utan betydelse för hans egen viktiga och uppmärksammade personlighet på en så märklig dag som själfva juldagen.
Georg stod stilla på salsgolfvet, sade icke ens god dag, utan stirrade på den ankommande med den förväntansfulla säkerhet, som antyder oförmågan att behärska alltför påtagliga passioner.
Upptäckten af denna glada och pojkaktiga egennytta tycktes bereda kamrern ett oblandadt nöje. Han smålog på sitt torra, en smula satiriska sätt och gjorde sig ingen brådska.
»Ska’ du inte hälsa, spoling», anmärkte han.
Georg steg fram och bugade sig lydigt. Men frågan stod kvar i hans ögon, och han log i vissheten af sina egna aningars öfverensstämmelse med verkligheten.
Då ansåg farbror Gösta, att han pinat sin
