— 44 —
att både Bob och Anna blefvo helt rörda. Bob mottog också hela denna ceremoni nästan som en råge på den lyckans bägare, hvilken hela denna jul skänkt honom. Full af rörelse mottog han känslan af den förtroliga vänskap, som tecknade sig i denna lilla scen. Det kan hända, att han förstorade dess betydelse och njöt af sin egen öfverdrift lika mycket som af verkligheten. Men detta hindrade icke, att han samtidigt förnam ett stygn af otålighet och ertappade sig själf med att längta efter, att den skulle taga slut. Kanske var det också detta som gjorde, att Gösta Wickner så hastigt befann sig flyttad in i arbetsrummet, där en tébricka med citron och höga glas var framsatt som en lämplig förmiddagsdryck. Visst är, att om det fanns någon egoism i denna anordning, så var det ingen, som lade märke därtill, allra minst Robert Flodin själf, som på en gång tankfull och leende placerade vännen i den bästa stolen.
Gösta Wickner sjönk ned i den med en min af tillfredsställelse och sinnesro, och hans små lugna ögon följde med intresse imman af det rykande téet, som spred sig öfver glasets kant. Han såg ut som en man, hvilken intet kan störa, och han sträckte med välbehag ut sina länga ben.
