Den här sidan har korrekturlästs
III.
Kamrer Gösta Wickner gick samma afton
"hem i ett tillstånd, som närmade sig
öfverretning. Detta tillstånd var för honom något
ganska ovanligt, och han måste erkänna, att
han icke var nöjd med sig själf.
Han drog pälskragen upp öfver öronen, emedan det var kallt och det börjat flyga snö i luften. Kamrern svor för sig själf öfver, att han icke hade telefonerat efter en släde. Sturegatan var full af slädar, men de voro naturligtvis fulla af folk. Naturligtvis, det var ju juldags natt! Kamrern var i allt annat än julstämning.
Han gick med långa steg gatan fram, kände då och då igen en bekant, men undvek att hälsa för att ej behöfva stanna och önska god jul eller god fortsättning. Ty för sådant var han sannerligen inte i lynne.
