— 63 —
Gösta Wickner såg detta så klart som i en bok, och ännu mera oförklarligt blef det honom, hvad som framkallat hans omotiverade öppenhjärtighet.
Men ju mera han resonnerade, desto mera började han känna någonting af oro i själen. Det fanns något i detta kalla, egoistiska resonnemang, som icke tillfredsställde honom. Det fanns måhända i hans hela lif något, hvilket icke var, som det borde vara.
»Seså», sade Gösta Wickner för sig själf. »Börjar jag nu också att resonnera öfver lifvet?»
I det han plötsligt reste sig upp, blef hans ansikte klart och lugnt, som när en man fattat sitt beslut.
»Kommer det någon sentimentalitet med i spelet», tänkte han, »så får jag under en eller annan förevändning bryta med dem båda.»
Därpå återtog han Heine och läste med mycket nöje den berömda kärleksepisoden i Harzresan.
