— 65 —
Bob var nämligen icke van att ha några hemligheter för sin hustru, och denna gång tryckte honom hemligheten mera än vanligt. Han kunde icke sitta stilla, utan började gå af och an, som lifliga naturer bruka, när de fått något att tänka på. Hans hustru satt i soffan med händerna i sitt knä. Lugn och samlad var hon i detta ögonblick en stark kontrast till den orolige lille mannen, som oupphörligt stannade för att smeka hennes kind eller betrakta henne. Småleende och stilla satt hon där, van vid mannens nervösa sätt, och på hennes läppar lekte ett litet leende, som om hon tänkt på något särskildt.
»Hvad tänker du på?» sade Bob till sist.
Hans hustru rörde sig icke. Hennes leende blef endast en nyans starkare, bredde liksom ut sig och gaf glans åt de klara ögonen.
»Jag tänker på, hur lycklig du gjort mig», svarade hon, »och hur härliga dessa dagar varit.»
»Hm!» sade Bob å nyo och fortsatte sin promenad.
I detta ögonblick berörde honom hustruns ord på ett särskildt, nästan pinsamt sätt, och fru Anna måtte ha känt, att det låg något i hans ton, hvilket ej harmonierade med hennes egen
