— 67 —
»Bed mig inte», sade han, redan på förhand förskräckt i känslan af sin egen svaghet. »Jag lofvade honom det så säkert.»
Men om det fanns något, som fru Anna hade klart för sig, så var det, att en man inte får ha några hemligheter för sin hustru. Hon var genomträngd af denna fordran som af en lifsprincip, och hon ansåg blotta antydan om motsatsen betyda detsamma som ett underskattande af hennes egen förmåga i fråga om tystlåtenhet. Hon använde inga smekningar som öfvertalningsmedel. Hon blef stolt, förolämpad, sluten och tyst, och hon bad Bob för all del icke bryta sitt löfte. Visserligen ansåg hon det icke vara något löftesbrott, om en man berättade för sin hustru något, som han lofvat att förtiga. Ty sådana löften gälla inte mellan man och hustru. Det hade hon visat honom hundratals gånger. Men hade han en annan åsikt, så skulle de tala om något annat.
Därmed teg fru Anna.
Rättvisan fordrar nu det erkännandet, att hade Bob icke så gärna själf velat tala, skulle han nog hafva hållit sitt ord. Men hela eftermiddagen hade han varit som sjuk efter den stund, då han skulle bli ensam med Anna och få meddela henne denna nyhet, som syntes ho-
