— 68 —
nom själf så sällsam, att han aldrig skulle kunnat bära den ensam. Hvarför skulle han tiga med den? Hvarför skulle han icke berätta den? Det syntes honom så enkelt och rätt, att Anna fick veta detta. Hon måste ju rent af veta det för att icke komma att ovetande såra hans bäste vän.
Och så berättade den hederlige Bob, att Gösta Wickner bekänt sig hafva älskat hans hustru före deras äktenskap. Bob berättade dessutom historien vida mera gripande, än hvad Gösta någonsin hade gjort. Och han slutade med en skildring af, hur upprörd vännen varit, något som Bob verkligen också trodde, när han berättade det.
Hans hustru åhörde honom, utan att säga ett ord. Hennes ansikte fick ett drömmande uttryck, som gjorde det flickaktigt och ungt, och hennes vackra blå ögon fylldes med tårar.
»Efter detta måste vi hålla dubbelt så mycket af honom», sade Bob.
Och hans hustru nickade tankfullt.
Med armarna om hvarandras lif sutto de båda makarna i den lilla soffan, och deras hjärtan blödde vid tanken på, att de tillsammans, fast mot sin vilja, gjort en människa så ondt.
