— 79 —
ha kommit ifrån hvarandra? Jo, säger jag. Vi ha kommit ifrån hvarandra, och vi göra det mera dag för dag. Hvar jag går och står eller sitter, så tycker jag, att jag möter Gösta, som finns där i en vrå och lyssnar på hvad vi säga och ställer sig emellan oss. Jag afskyr den karln. Jag önskar, att jag aldrig hade sett honom.»
Men nu blef Bob på allvar ond.
»Afskyr du Gösta?» sade han. »Hvad har han gjort dig?»
Fru Anna hörde icke längre, hvad Bob sade. Hon bröt ut i en ström af ord, hvaraf hennes man icke förstod det bittersta, och när orden till sist tröto, började hon gråta, som om hennes hjärta ville brista.
»Om du bara ville förstå mig», snyftade hon oupphörligt. »Om du bara ville förstå mig!»
Detta var att taga Bob på det ömma. Ty om det var något han var angelägen om, så var det att förstå sin egen lilla dyrbara hustru, hvilken han älskade öfver allting annat på hela jorden. Men anfallet på Gösta satt i honom som en skarp tagg, och han kunde ännu känna, hur den stack. Dessutom fanns i hela detta uppträde något oförberedt och oförklarligt, som nästan gjorde honom rädd.
