— 82 —
samtal, som han och hans hustru haft efter den märkliga juldagens natt, och han blygdes förfärligt inför sig själf, när han märkte, att denna tanke verkligen kom igen och sysselsatte honom på allvar. Han lofvade sig själf att han skulle glömma den, men det finns tankar, hvilka hafva den egenheten, att de icke kunna glömmas. Och när Bob märkte detta, tog han sitt parti på ett annat sätt. Han kunde aldrig nedlåta sig till något sådant som att misstänka sin hustru. Han vågade det icke helt enkelt, emedan han kände, att då skulle hela hans lif gå i stycken, ja, i små smulor. Bob hade växt samman med sin hustru så starkt, att han lika gärna, ja mycket förr, skulle kommit att misstänka sig själf. Han fann också snart, att om Anna verkligen varit medveten om något dylikt och dolde det, så hade detta skett, emedan hon från början velat bespara honom, Bob, kunskapen därom, och Bob kände sin beundran för hustrun växa, ju mera han tänkte på, att denna hennes förmodade tystnad säkerligen endast varit förestafvad af ömhet för honom själf.
Fru Anna å sin sida grubblade på mycket under de långa förmiddagarna, då hon satt ensam hemma, och lille Georg gick och lekte i salen, så ofta han inte var i skolan. Han
