— 84 —
Ibland skulle hon nästan ha önskat, att Bob åter hade börjat tala som förut. Det upprörde henne visserligen och gjorde henne ondt. Men detta var dock vida värre. Hur mycket Anna än kunde önska det, så talade Bob numera icke. Allt sedan det lilla uppträdet, då Anna bedt honom höra upp med att tala om Gösta Wickner, lydde han hennes önskan alldeles efter bokstafven.
Det kunde nu i stället hända, att de båda makarna sutto samman, hvar och en sysselsatt med sina egna tankar, utan att den ene hade ett ord att säga den andre. I synnerhet hände detta om aftnarna, och då släpade sig timmarna fram tomma och innehållslösa. Bob satt med en bok och Anna med sitt handarbete. Men Bobs tankar följde icke med bokens ord, och Annas tankar — ja, de hade god tid att vandra sina egna vägar. De gjorde det också, och tystnaden steg som en mur, hvilken hindrade dem från att se eller tala vid hvarandra.
»Hvad läser du?» kunde fru Anna säga till sist.
Och Bob måste då se efter, hvad det var han läste. Ty oftast hade han glömt det.
»Har du ingenting att läsa högt, som du gjorde förr?» sade fru Anna.
