Sida:Äldre Västgötalagen i diplomatariskt avtryck och normaliserad text (1919).pdf/15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs


Förord.

de former, som ändrats; icke ens då jag ej kan dela någon av dessa åsikter, har jag inlåtit mig på grammatiskt resonemang, annat än i enstaka undantagsfall. Därför vill jag med största eftertryck hävda, att jag alldeles icke därmed, att en form ändrats, vill ha utsagt, att icke denna form verkligen kan ha förekommit, icke heller att icke olika former av samma ord kunna ha brukats jämsides, utan blott att den ändrade formen i jämförelse med andra, som med den ha väsentliga karaktärsdrag gemensamma, befinner sig i minoritet. Något åsidosättande av textens ursprungliga lydelse kan jag icke ha anses gjort mig skyldig till, då på motstående sida handskriftens text rad för rad avtryckts noggrannare än i någon tidigare utgiven upplaga, och läsaren sålunda är i tillfälle att i varje stund jämföra med den. Denna anordning torde bespara forskaren icke så litet tid, och det saknar säkert icke pedagogiskt värde att den studerande ungdomen har för ögonen utseendet en fornsvensk text, sådan den i verkligheten ser ut.

I motsats till tidigare utgivare har jag icke medtagit biskop Bryniulfs stadga och stycket om Västergötlands kyrkor, dels emedan de ju icke kunna sägas tillhöra själva lagtexten, dels emedan de förete en språkform, som vitt skiljer sig från den övriga av samma hand skrivna texten.

Det är mig kärt att här få frambära ett varmt tack till den forskare, med vars namn jag prytt första bladet i detta arbete, professor Hugo Pipping. Icke blott har han under gången av detta arbete med aldrig svikande intresse offrat en dyrbar tid åt att med mig diskutera förekommande problem, utan även haft vänligheten att granska arbetet i korrektur och därvid lämna mig talrika litteraturanvisningar. Det är såsom en om ock anspråkslös gärd av djupt känd tacksamhet för ständigt visad välvilja och gammal vänskap jag ber Hugo Pipping mottaga detta arbete.

I stor tacksamhetsskuld står jag även till min vän professorn i rättshistoria vid Helsingfors universitet Ernst Estlander, som haft vänligheten genomse arbetet i korrektur och därvid lämnat en mängd rättshistoriska anmärkningar och litteraturanvisningar, vilka säkert ökat arbetets värde. Det har ofta ställt sig mycket svårt att avgöra, huru mycket rättshistoria, som lämpligen kunnat medtagas, och att mycket av det intressanta, som Vg I erbjuder i rättshistoriskt